Alltså.
Då debatten om pensionsåldern framför allt verkar föras av människor som fortfarande går i gymnasiet, tänkte jag dra till med en liknelse som ligger nära till hands för dem.
Vi har på ena sidan Edward Cullen, 'son' till en läkare, det vill säga övre medelklass. Han beräknas leva ett långt, skadefritt liv, såvida han inte har extrem otur. Med utgångspunkt i sin skyddade miljö har han alla möjligheter att skaffa sig en högre akademisk utbildning och ett välbetalt jobb. Man kan alltså tänka sig att Edward kommer att vara en oerhört produktiv kugge i det stora samhällsmaskineriet.
Så har vi då å andra sidan Jacob Black. Son till en ensamstående, invalidiserad mekaniker och av indianskt ursprung. Uppvuxen i ett reservat under enkla förhållanden. Då han har kort stubin och en need for speed är han skadebenägen och har man dessutom i åtanke att han har diabetes i släkten och inte är riktigt lika lclf-fanatisk som Edward, så är hans sannolika livslängd betydligt kortare. Man kan ju tänka sig hur det ska gå för honom: bygglinjen på gymnasiet, fysiskt arbete, kanske ett fängelsestraff och sedan socialbidrag.
Nu har vi bilden klar för oss, eller hur?
Men det som händer är detta:
Edward Cullen går i pension när han är sjutton år gammal. Sedan lever han på gamla pengar och sin 'pappas' läkarlön i nittio år. Så ofta han känner för det, suger han sin näring ur andra människor.
Varför?
För att han kan.
Jacob Black däremot börjar jobba när han är femton år gammal med att mecka med gamla bilar. Vill han ha någonting så skapar han det av gammalt skrot, som andra dumpar hos honom. Han går i skolan samtidigt och sköter sina betyg. Dessutom hjälper han sin pappa med hans jobb. Det lilla jobb som en rullstolsbunden diabetiker klarar av.
Varför?
För att han måste.
Och det, mina små lamm, det är vad de nya moderaterna menar med valfrihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar