# 22

Han berättar att han hade tänkt fria. Ni vet klinga i glaset på fina restaurangen, resa sig upp, be alla att hålla käft och sedan falla ner på knä och säga alla de där orden:
-CC Sixshooter, vill du bli min fru i nöd och lust, hälsa och sjukdom, tills döden skiljer oss åt, för evigt, amen?
-Jaha, säger jag. Varför gjorde du inte det då?
-Bakfull, säger han.
Istället klättrar vi upp på det där berget. Jag har femton centimeters klackar och han säger att han blir nervös. Inte för att jag ska ramla och bryta nacken utan för att det är jag som bär maten.
Jag fnyser och säger att jag kan gå i klackar varsomhelst.
Sedan halkar jag och håller på att bryta nacken.
Uppe på det högsta berget ser vi allt och ingenting. Det ösregnar och vi gömmer oss under ett rött paraply.
-Skål för alla som inte trodde på oss, säger jag.
I mitt stilla sinne vet jag att det framför allt var vi två. Långt innan vi fattade ett smack hade hela världen omkring vetat länge precis hur det skulle gå.
Vi har både rosa och vita bubblor med oss. Vi har regnet. Vi har varandra.
Vi kommer någon gång att säga alla de där orden.
Men just nu. Räcker det vi har alldeles utmärkt.