# 10

Och på det där tåget. Med världens vackraste kärlekshistoria i ena näven och en stor stark för nerverna i andra. Och sångerna om kärlek i lurarna och i högtalarna vänliga men trötta tågröster som beklagar alla förseningar men lovar att hålla oss uppdaterade.

Och ibland telegram i mobilen.

Jag närmar mig.

Och så till slut den där stationen som är rätt men precis innan blir vi ändå stående. Och en finlandssvensk man håller upp dörren för mig och mitt hjärta som gör krumsprång. Och jag dumflinar där på tåget som står still. Finlandssvensken flinar också. Inte kan han väl veta varför jag ser ut som en idiot.

Man skulle kunna tro att vi varit ifrån varandra i en livstid. Och äntligen perrongen och solen i ögonen gör mig tillfälligt blind, men med solglasögonen på ser jag honom.

-Du, säger han.

-Du, säger jag.

-Vänta lite, jag måste lära mig hur man pratar igen, säger jag mot hans hals.

-Mmm, jag måste lära mig hur man andas också, säger han in i mitt hår.

Och allt är rätt igen i världen.