Efter en lång totaltystnad, som började luckras upp av sporadiska och lite försiktigt trassliga sms för ett par veckor sedan och ett par trevande uppringningar vid fel tid, på fel dagar, där den andra parten har haft förnuft nog att inte trycka grönt, är det dags.
Klockan är lunch för honom bestämmer jag och hittar mod att ringa upp.
Och efter en signal bara, lite som att han stod i solen och väntade, är den där.
Den där rösten som jag visst hade glömt hur den är. Och berättelsen fortsätter, som att tystnaden aldrig hade funnits.
Plötsligt dundrar tvåtusenåtta in i rummet och kraschar rakt in i mig. Sådär som det var det där året. Alla kringelikrokar, all dans, alla sena nätter, all dans, alla sångerna, allt prat, all dans och allt ramlande rakt in i allt som man inte borde vara i. Tvåtusenåtta var kaos och katastof. Solskensmorgnar på väg från efterfest. Solglasögon och lera på festival. Alldeles för mycket kalas, alldeles för mycket bakfylla på soffor runtom i Stockholm. Alldeles för mycket dans, alldeles för mycket ligga raklång på golvet. Alldeles för mycket extra allt. Hela tiden.
Full speed, baby.
-Fint att höra din röst, säger jag.
-Detsamma, säger han.
Kul att ha dig tillbaka, hjärtat. här får du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar