# 3

-Hur är det? säger jag.
-Jag har ett stånd som tar upp så mycket hud att jag inte ens kan blunda, säger han surt.
-Jaha, säger jag och börjar känna att det här var en dålig idé. Du får väl göra någonting åt det.
-Mmm, säger han. Jag får väl det. Men vetefan om jag orkar.

Det är som söndag. En allmän känsla av saker som har stått för länge.
Av tristess och övergivenhet. Kanske är det bara snön.
Jag städar halvhjärtat. Lyssnar på Nick Cave. Han vet saker om saker som har fått stå för länge.
Tänker tankar som jagar sin egen svans. Runt, runt i en lustiger ring.
Dagen får mig att kippa efter luft. Balkongen är våt och kall mot mina bara fötter.
Jag ringer meningslösa samtal till människor som jag inte vill prata med.
-Här är mitt nummer, säger jag.
-Rök och speglar, säger en.
-Jo.

Jag besiktigar sprickor i saker. Drar med fingret över. Här har många saker spruckit.
Om detta finns det inte så mycket att säga. Jag orkar inte finna det lustiga i dessa sprickor.
Det lämnar jag åt någon annan. Han kommer säkerligen att lyckas bättre.
Lou Reed tar över högtalarna. Han vet saker om saker som spricker.

Jag saknar den blondaste av män. Jag saknar hans skratt och jag saknar hans mörker.
Jag saknar dansen.
Men all denna saknad är en vits helt utan poäng. Han kommer aldrig tillbaka.
Kanske fanns han aldrig till att börja med.
Kanske fanns ingen av oss.
"What can I tell you, my brother, my killer? What can I possibly say? I guess that I miss you, I guess I forgive you. I'm glad you stood in my way."
Leonard Cohen morrar ord om frånvarande vänner. Det är en man som vet saker om saker som saknas.

Jag avslutar mina samtal när mörkret börjar smyga intill.
-Jaja, vi hörs.
-Det gör vi.
Och jag sätter på Eddie Vedder. Lutar febern mot köksfönstret.
-Hej, gamle vän, säger jag till skuggan som lägger sig tjock över gården.
Eddie Vedder och jag, vi vet saker om sakerna som gömmer sig i mörkret.