# 18

Medan vi faller:
-Det finns inget som helst rimligt skäl för att du ska få veta det, säger han.
Han kan inte läsa mina tankar när vi bryter igenom molnen. Nu finns här bara vi och himlen.
Vi och hotet om oändlighet.
En tystnad och däck mot asfalt. Nu torr.
-Förutom att jag vill veta, säger jag. Jag kan inte titta på honom. Kan inte titta på utsikten. Kan inte med det här som aldrig verkar ta slut omkring oss. Världen, kanske.
-Du vet att det var Franco som lät bygga hotellet, va? Jag tycker inte om att du röker i bilen.
Jag ser ut genom fönstret och svarar inte. Han fortsätter.
-Det ligger mitt i kratern. Egentligen en överdimensionerad alpstuga. Det är pampigt.
-Diktatorer verkar ha en förkärlek för det pampiga, säger jag. I huvudet ser jag honom vända ryggen till och lämna mig på den där svarta stranden.
-Hon är fortfarande vaken, vet du. Regelbundna utbrott vart hundrade år. Jag vill tro att det är därför han byggde det. För att visa att han skiter i vilket, det är han som bestämmer.
-När hade hon senast ett utbrott?
För första gången sedan vi satte oss i bilen söker jag hans blick. Jag finner den i backspegeln. Jag finner yrseln där.
-Nittonhundranio, säger han och skulle jag inte veta bättre skulle jag säga att han ler.