# 11

Förlåt för dagens bloggmani.
Det här blir det sista, jag lovar.
Men ni förstår, jag har inte riktigt någon att vända mig till med det här onda som bor i mig idag.
De tre som jag kan tänka mig att prata med om det har jag redan pratat med.
Fortfarande gör det ont. Det snurrar, snurrar runt därinne.
Det hemskaste. Så hemskt att jag inte kan tänka på det i mer än tio sekunder i taget innan hjärnan gör en blåskärm.
Reboot all systems. System not ready.
Jag kan inte inte tänka på det i mer än tio sekunder heller.
Det värsta. En framtid utan ljus.
-Du måste välja, säger hon den kloka.
Jag har redan valt. Det vet jag.
Men rädslan för valet. Det är den som snurrar.
Tänk om tänk om tänk om tänk om. Tänk om om blir sant. Då dör jag.
För jag kan inte tänka på det här i mer än tio sekunder. Jag kan inte ställa mig utanför och se.
Jag står mitt i och ser absolut ingenting.
Jag vill skrika.
Jag vill ställa mig på taket och skrika HORA åt den här helvetes förbannade staden. Den här helvetes förbannade orättvisa slyna till rävsax jag befinner mig i.
Men jag gör ingenting istället. Jag ringer folk och pratar om vädret.
Bloggar om allt annat. Kommunicerar via alla kanaler jag hittar.
Så hoppas att ni har överseende. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.
Det här, baby. Det är väl inte det jag tror att det är?
Det är väl inte sista kulan?