# 21

Vi har oväntat besök. Vi bjuder på kaffe.
Besöket är av det sotigare slaget. Höhö.
Det är två sotarmurrar. En dalmas och en polack.
Jag och Unge Junker bjuder på kaffe, men retirerar sedan till soffan. Vi blir lätt nervösa av hantverkare. De påvisar brister i våra färdigheter som vi helst inte erkänner.
De har en fin relation. Lite fader-son men med rasistiska undertoner.
Jag och Unge Junker halvfnissar när dalkarlen säger polackjävel i ena stunden för att i nästa andetag vänligt vägleda den oerfarne pojkspolingen.
-Stockholm är som ett hav, säger Unge Junker. Det slipar ner en.
Någon hade sagt till honom att man inte kunde leva här i storstan utan att förlora sig själv en smula.
-Men det är inte så, säger han nu och vänder sig ut mot Stockholm där hon ligger och sträcker sig i solen. Man är samma sten, man har bara lite mjukare kanter.
Han vänder sig mot mig igen.
-Det måste ju vara bättre än att bli övertäckt med alger i en stillastående småstadspöl.