# 12

-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag sitter ihopkringlad på en skinnklädd bänk i lobbyn till polishuset på Kungsholmen.
-Jag vet, säger han och ler han med.
-Spring, väser jag när ett sällskap kommer ut genom de låsta snurrdörrarna.
Den söta kvinnan som vaktar hela bygget tittar upp lite förbryllat, men hon är något så sällsynt som en vakt med humor, så hon flinar bara och fortsätter fippla med sitt.
Vi får vänta i en dryg timme på polisen som har varma ögon och händer.
-Jag mådde inte så bra, säger Skuggan när vi tittar igenom förhöret som tydligen hölls den där natten i maj.
Polisen ser road ut och kikar på oss över kanten på läsglasögonen.
-Nä, jag kommer ihåg den där kvällen. Du var skitfull.
-Jag hade faktiskt hjärnskakning också, försöker Skuggan framhålla.
-Du var inte i tillstånd att avgöra om du hade hjärnskakning.
Det tycker jag är roligt. Skuggan blänger på mig.
Jag tycker också att det är roligt att Skuggan tydligen "irrade runt och sparkade på saker" en stund innan han blev gripen. Det kan Skuggan motvilligt hålla med om.
Och när vi går ut i regnet känns allting väldigt ljust och fint.
Det håller hela vägen ner i tunnelbanan där vi börjar bråka om fotografier och fönsterputsare.
-Det här var ju jävligt onödigt, säger jag vid Slussen. Jamen, vi hörs då.
-Trodde du det själv, eller? säger Skuggan och lägger armarna om mig.
Nä, det gjorde jag nog egentligen inte.