# 12

-Här är det vår, säger vi och klafsar lite extra hårt i leran för att markera.
Vi är i den där backen som fadren får ångest av för att den är servicelös.
Men nu är det som sagt vår där och jag får snarare ångest av att jag inte är servicelös.
-Jag önskar att jag hette typ Ingeborg och fick ett brevkort av en man som hette typ Gunnar där det stod att han skulle möta mig klockan nitton i ett hörn av Humlegården om det passade mig, gnyr jag och moderskeppet ser lite häpen ut, men det är inte mer med det.
Och snart får jag syn på ett flygplan och jag börjar tänka på Ryssland och säger att jag inte vill vara någonannanstans än just här.
-Nä, säger moderskeppet. Jag tycker inte heller om nyrika ryssar.
Och nog hade det kunnat vara konstigt att moderskeppet liksom visste att jag gick och tänkte på Ryssland mitt i allt det där droppandet. Men det är det inte.
Så går vi förbi lanthandeln och köper öl och snus och ber Stefan som står och skottar utanför att köra hem det åt oss. Och det gör han, för det är vår och vi är på landet.
-Har ni varit förbi varvet, frågar han. Det pallade inte för snötrycket, det ser ut som ett plockepinn.
Och han flinar, sådär som vi öbor gör, när vi hör talas om andras olycka.
Så vi tar den långa vägen hem, förbi varvet och solnedgången och konstaterar att ryktena om plockepinn var klart överdrivna. Det ser ut som ett varv.
-Ska vi gå på isen hem, säger moderskeppet.
-Nä, säger jag. Det skulle vara så tråkigt om vi drunknade.
Moderskeppet skrattar.
-Ja, det skulle vara synd på sådana fantastiska resurser.
Så vi stoppar händerna i fickorna och vänder solen ryggen för den här gången.
Och går hem.