# 19

Vi hamnar på en fotbollsplan någonstans i närheten av Orminge.
Det är någonting trolskt över alla dessa ångande män.
YSC och jag sitter i båset. Vi är avbytta, verkar det som.
Det gör oss inte så mycket.
Vi gör det där som vi är bäst på och ägnar oss åt varandra.
-Är ni nykära? frågar tränaren som heter Kenta och en gång dog av alkohol. Han fick ligga på sjukhus i tre dagar.
-Ja, svarar vi. Sedan ett år tillbaka ungefär.
Vi dricker Baileys med mintsmak i vinglas av plast.
YSC pratar om vad han skulle vilja göra med en snubbe som finns någonstans i extremperiferin i mitt liv.
-Jag skulle nog aldrig sluta slå, säger han.
-Nej, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi silar mygg och sätter elefanterna i halsen.
-Jag kommer att vara ensam efter dig, säger jag. Det är okej, men det är sant.
-Om jag någonsin träffar din nya kille kommer jag antagligen slita av hans arm och slå ihjäl honom med den, säger han.
-Ja, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi har inget verkligt sinne för proportioner.
Kenta kommer tillbaka och berättar för oss hur man gör egen gin. Det kan inte gå fel, säger han.
Jag tror att det kan gå väldigt fel, men det säger jag inte.
Sedan passar YSC och jag bollar till varandra. Han skjuter snällt. Jag skjuter på det enda sättet jag kan. Hårt och snett.
-När blev du sådan här egentligen? frågar han.
-När jag träffade dig, säger jag och tänker att det är rätt typiskt oss, det där.