# 4

Jag står högt, högt över staden med blodsmak i munnen.
Så jävla arg. Så jävla ledsen.
Så jävla uppfylld av skärvor. Att jag knappt kan andas.
Jag tänker på allt klister i kungadömet och jag tänker på alla kungens hästar.
På alla kungens män.
Att efter det här är mitt hjärta ännu mer vanställt.
Frankensteins monster i den där scenen vid brunnen när han ser den lilla flickan.
Så är det.
Tänker jag.

Sedan kommer min vän upp bakom mig och stryker mig över håret.
Ingen får göra det.
Förutom han. Men han har alltid fått det.
Han säger:
Även detta kommer att passera.