# 8

Vi går ut på isen.
-Jag tycker inte om det här, säger han.
-Nä, men det är för att du är en liten tjej, säger jag.
Vi har bröd med oss, för att mata ankorna. Det finns inga ankor på isen.
Det finns inga ankor på stranden heller.
Jag kastar ett bröd på honom. Jag missar.
-Du vet inte vad mitt favoritgodis är, säger jag.
-Nä, säger han och kastar ett bröd på mig. Det träffar.
-Men iallafall, säger jag och sicksackar efter honom på den lilla stigen i skogen. Jag kastar ett till bröd. Om vi nu någonsin skulle hamna på en sådan där parshow, så är det Lion-bars. Mitt favoritgodis, alltså.
Han skrattar.
-Bra godis. Jag har aldrig sett dig äta det.
Vi går försiktigt på vägen utanför dagiset. Som att marken är täckt med äggskal.
-Vi brukade snatta det när vi var små, fortsätter han. Det har så perfekt storlek.
-När du var liten, typ igår, alltså?
Han puffar till mig och vi springer över motorvägen, trots att inga bilar kommer. Sedan hjälper han en tant uppför trappan med hennes dramat. Hon vägrar släppa den under tiden. Jag flinar.
Min lille ligist.
-Du är en hjälte, säger jag och så slinker vi in på ICA.
Där måste jag stanna och blunda för alla barnen, alla mammorna. Det finns så mycket vardag här.
-Varför tycker du inte om mataffärer? frågar han och plockar på sig allt.
Jag stirrar på en man med skitiga kläder och gulnande skägg.
-Jag vet inte, viskar jag.
Och vi slinker ut med massor med mat. Och på parkeringen är det halt igen och himlen är alldeles mörkturkos.
-Jag älskar den här kvällen, säger jag när jag kan andas igen.
Han flinar snett, stoppar handen i fickan och tar fram en Lion-bar.
Och mitt sköra hjärta rämnar i ett fånleende.