# 14

-Det var inte cancer, säger Moderskeppet mitt ibland de italienska oregelbundenheterna som hon ska plugga in tills i morgon.
Jag känner hur min blick blir långsam, hur tiden liksom hostar till och stannar upp.
-Vad var inte cancer? säger jag tyst och stirrar på hennes blonda kalufs som är allt som sticker upp över pappershögarna.
-Det som jag trodde var cancer, säger hon lugnt. Attore, är det författare eller skådespelare?
-Skådespelare, va? Men vänta nu, cancer? Kan du utveckla?
-Det var inte cancer.
-Men du trodde att det var det?
-Ja, det hade väl inte varit så konstigt. Var tredje människa får cancer.
-Du trodde att du hade cancer och har inte sagt någonting?
-Non apro la finestra... apró. Ja.
-Men vad fan, det här är ju helt sjukt. Du har varit hos cancerläkaren och undersökt dig, väntat på provsvar, fått provsvar, hela tiden trott att du har haft cancer. Och inte sagt någonting?
-Korrekt uppfattat. Och onkolog heter det faktiskt.
-Jag VET att det heter onkolog. Men SKIT samma. Vad FAN, mamma!
-Du har redan sagt vad fan. Nu är du lite tjatig.
-Vad fan ska jag säga då?
Moderskeppet tittar upp över kanten på läsglasögonen. Hon ser road ut.
-Du är alltså arg för att jag inte har cancer? Det borde vara en bra sak, CC.
-Fuck that, säger jag och hör att jag är helt oresonlig. Jag är arg för att du nästan hade cancer.