-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag ligger på en bänk utanför Maria beroendecentrums lyckta dörrar. Man får tydligen inte vara beroende efter klockan sexton och fyrtiofem på onsdagar.
Han ler också. Medan vi lyssnar på ett samtal bestående av lögner och missförstånd och förvirring.
En gång berättade någon för mig om blodfläckarna i taket i rummen innanför. Jag undrar varför det måste vara såhär. Att vara missbrukare.
Vår vän har blivit smalare under de senaste veckorna. Det finns en stor tomhet i hans leende.
Det är som att allting kastar ut honom. Som att alla dörrar låser sig när han försöker komma in.
Nog är det väl sig själv han har att skylla för det mesta. Men för honom finns det inte många händer att fatta tag i, mest knytnävar och långfingrar.
Och jag antar att det bara är så. Vissa kan falla hur hårt som helst utan att nätet ger med sig.
Andra slutar aldrig att falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar