# 13

Och alla de där sliriga linorna. Knackiga linjerna.
Jag väntar på att känslan ska lägga sig. Och att han ska sluta snubbla över trösklarna i mitt namn.
Jag tittar på bilder på internet. På aftonbladet, på expressen. Samma bilder, men olika vinklar. Såklart.
-Jag oroar mig, säger jag. Till en lina som har slutat lyssna.
-Du behöver inte oroa dig, säger jag senare till fadrens rygg. När han vänt sig mot natten utanför fönstret för att han inte längre orkar lyssna.
Jag skiter i vilket, säger jag till sprickorna i taket över min flickrumssäng.
Och dagen efter skakar dagen och nattens vågskålar till och lägger sig jämnsides.