# 17

Dagen stjälper ut sitt innehåll över mig. Det är gråkallt och sörjigt.
Jag står och väger på hälarna mitt ibland sladdar och punkteringar och trassel och småsaker som envisats med att haka i varandra. Det här är en tröstlös plats och jag är tröstlös.
Varenda cell i min kropp skriker om nikotin, en kör av miljontals tunna röster. De skriker om koffein. En och annan skriker irrationellt nog om öl. Jag önskar att jag hade en klocka.
Plötsligt en oväntad röst i telefonen. En ganska främmande men välbekant röst.
-Vad gör fröken? säger den.
-Fröken har inte tid att prata med dig, säger fröken och all den där abstinensen, alla sladdar och punkteringar, all frustration, stress och sörjighet samlas i en spets i rösten. I en elak, torr biton.
-Okej, säger rösten, men då säger vi såhär, kakan, får jag förresten kalla dig för kakan?
-Nej, det får du fan inte. Varför skulle du vilja kalla mig för kakan? Du får kalla mig för CC.
-Okej, kakan, du kommer att ringa mig senare idag. Och du kommer att prata med mig. Uppfattat?
-Jag ringer dig om jag får tid.
Och så lägger jag på. Irriterad som fan. Kakan. Ingen jävel har någonsin kallat mig för kakan.
Men jag visslar mellan tänderna och skuggan av ett litet flin dansar faktiskt runt någonstans i utkanten av mitt medvetande.
-Han är jävligt ballsy, den där, säger jag till sladdarna och punkteringarna. Det måste man ge honom. Och jag har alltid gillat irriterad mer än tröstlös.