# 17

Men senare. Vi hamnar uppe på det där taket. Bakom coca cola-skylten.
Vi ligger på rygg och dricker öl. På himlen saknas någonting.
Flygplan.
Vi pratar om apokalyps.
-Vi är så jävla ego, säger Unge Junker. Vi tror att undergången måste vara en kataklysmisk händelse av astronomiska mått. Så kommer det inte vara. Det kommer bara att vara småhändelser, som den här. Vulkaner, finanskriser, jordbävningar, flygolyckor, varmare vintrar, kallare somrar, svält, missväxt och djävulskap.
-John Mayer, säger jag surt. Att jag tvingas lyssna på John Mayer är fan ett tecken på att undergången närmar sig.
-Mitt tak, mina regler, säger Unge Junker.
YSC har tagit av sig tröjan.
-Du ser ut som en säl, säger han.
Han förstår fortfarande inte varför det inte är en komplimang.
-Vad ska vi göra på Valborg, säger jag. Muppsala eller STHLM?
-Uppsala, va? säger YSC. Vi kan sova på Ruter Dams golv.
-En grej bara, säger jag. Det är nolltolerans för brott i Uppsala på valborg. De är så jävla trötta på fulla, nakna studenter.
-STOCKHOLM, vrålar Unge Junker och YSC i kör.
Det är tyst ett tag. Fyrtiotvå meter längre ner, på Slussenplan, irrar människor runt och letar föda. Det är lunchrast i världen och alla har bråttom.
-Det här är en bra plats att beskåda apokalypsen ifrån, säger jag.
-Mmm, säger Unge Junker. Så länge ölen räcker.
-Det är en ganska bra plats att beskåda Valborg ifrån, också, säger YSC.
Jag lägger mig på rygg igen och önskar att livet var en film.
Den här biten skulle jag vilja se om.