# 6

På väg från polisstationen pratar de strategier. Lite som att det är ett krigsspel. Eller en film.
Jag känner mig sjukt malplacerad där i tunneln och där på bron. Bland massa strategier som jag inte vill höra. Gömmer ansiktet i halsduken och låter tankarna bli högljudda. Över köpcentret en himmel som är djupt blå. Orimligt djupblå. Som den bara är sådana här vinterkvällar.
De ser inte himlen. De pratar han sade att den hade sagt att men om det blir så så gör vi så och jag tror att om han är smart så kommer det att bli så och då är ju allting lugnt om vi bara. Och jag sjunger högt för mig själv i huvudet. För att jag är så jävla nyfiken. Och det är ju alltid därför jag hamnar i tunnlar och på broar med människor som pratar om verkligheten som att den är ett krigsspel eller en film. För att jag vill veta hur det ser ut från det hållet. Och när jag väl har börjat titta kan jag inte vända bort blicken. Trots att jag vet att jag borde.
Plötsligt vänder den ene sig om och säger:
Du, jag måste vaccinera mig. Jag ska åka och hälsa på mormor, hon får ju inte bli sjuk.
Och jag tänker att det nog snarare är därför jag inte kan sluta lyssna, sluta titta. För allt som mänskligheten rymmer. Det är så orimligt stort att vara människa ibland.
Så omöjligt. Så självklart.