# 1

Ny månad.
I de ljusaste lägenheterna står de räddaste människorna och stirrar ut på de mörkaste nätterna. Och med utebelysningen tänd är mörkret svartare. Aldrig är du så utsatt som på en ö av ljus i en värld av mörker.
Jag tycker om december. Tycker om att köra ner händerna hårt i fickorna och blicka uppåt och utåt. Tycker om att stå utanför och titta in. Om du inte ser det som jagar dig ser det antagligen inte dig heller. Aldrig är du så trygg som när du gömmer dig i mörkret.
Vid Karlberg har någon hoppat och vi blir stående i en timme. Klaustrofobin slår till direkt.
Ringer min frukostdejt och berättar att det blir lunch istället.
-Varför hoppar de alltid i rusningstrafik? frågar jag och visar alla mina tänder för dagisfröknarna som blänger på mig när barnen börjar fråga vad som menas med hoppare.
Vill ni inte att barnen ska se så ta dem inte med ut i mörkret. Lär dem att världen är trygg och att människor vill dem väl. Ljug för dem om det som gömmer sig under sängen. Det enda som händer med spöken när du växer upp är att de flyttar in i dig. Du blir aldrig av med dem.
Mörkaste december. Hinnan är tunn. Sirensången från spåren och motorvägen under broarna blir aldrig högre än nu. Från medicinskåpen och vapenskåpen.
Tre veckor till räddningen. Tills vi vänder om.
Gå inte ensam ut i mörkret.