# 43

Lyssnar på en sång på upprepa. Kärlekssången som spelar ut alla andra kärlekssånger.
Den är hypnotisk och oroande. Suger in dig som åhörare i en kärlekssaga, mörk och förvirrande. Vild och vacker. Sången är som en spegelsal. Samma sak upprepas om och om igen. Små skiftningar förvränger verkligheten. Och i centrum denna kvinnovarelse. Sångaren försöker fånga in någonting. Sätta fingret på hennes gestalts kärna. Han famlar i blindo. Precis som lyssnaren. Mytologin vill ha det till att texten skrevs samtidigt som den sjöngs första gången. I en studio i Nashville sent på natten tillsammans med musiker som fått de vagaste riktlinjer och hela tiden strävade efter att avsluta en låt som verkade pågå i evighet. Tio minuter fortsatte den. En hel b-sida. En otänkbarhet då. En otänkbarhet tänkt och sjungen av en man till en kvinna. Det kommer aldrig göras om.

Sad-eyed lady of the lowlands, where the sad-eyed prophet says that no man comes.
My warehouse eyes, my Arabian drums,
should I leave them by your gate, or, sad-eyed lady, should I wait?