-Fröknarna Sixshooter och deras ex, säger han som inte vill bli omnämnd i den här bloggen och skrattar. Ni är ett mysterium.
Och det ligger väl något i det. Men jag har kallats känslokall fler gånger än jag vill räkna av människor som inte kunde ha haft mer fel. Min kärlek är skygg och strykrädd och håller sig för det mesta gömd långt inne där snårskogen är som trassligast. Ändå finns det de som har lockat fram den. Vissa har använt napalm, andra har bara haft tålamod och list. Det spelar ingen roll; de fick mig att älska dem och älskar dem gör jag. Tills Nagelfare seglar igen. Med en kärlek reserverad bara för dem. Ex-kärleken.
Nu ska en av dem försvinna. På ett sätt som är oåterkalleligt. Och jag vet att han måste. Vår ekvation går helt enkelt inte att lösa på något annat sätt. Vi skulle bara bli sittande med fler parenteser och polynomer än vi någonsin skulle kunna hantera. Och det är ok.
Det är bara det att den fullkomligt ordlösa känslan hans besked lämnar är tung. Tung som ett höghus. Tung så att jag blir sittande i tre timmar på en stadsbuss fullständigt oförmögen att kliva av.
Du vågar hoppa och du vet att jag innerligt önskar att dina vingar bär hela vägen. Att du får vind. Men vet också att här i det ödsliga Heartbreak Hotel som en gång var vi så står en svit alltid redo att ta emot dig. Och vid pianot i den nedsläckta baren kommer en version av mig sitta och sjunga halva den här sången om och om igen. Tills du kommer tillbaka och gör den komplett.
Lycka till, allra finaste du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar