Det finns dagar och så finns det dagar.
Vissa är mellanrum i tiden. Utan självändamål.
Tid som bara går.
Man sätter upp do not disturb-skylten på dörren och drar ur jacket.
Det finns ingen energi att göra sig arg på tidningarna. Ingen entusiasm inför smidda planer.
Inget hjärta som pumpar blod. Inga tankar som får fäste.
Bara väntan. På ett någonting så diffust att själva väntan blir poänglös.
Sjunde december. Smaka på det datumet.
Så smakar ett mellanrum i tiden.
Kärlek & Fred.
Ja fy fan. Så ligger man där i sängen igen och tycker att det inte var länge sedan man låg i samma säng för att räkna bort ytterligare en dag. Och så kommer nästa efter det... mellandagar, mindre utnyttjade dagar, energilösa dagar... Jag har dom nu. Och dom suger verkligen. Tjockt.
SvaraRaderaVärst av allt är likgiltigheten. Jag kan bara rekommendera det jag slutligen tog mig runt till att göra: gå ensam ut i glittret. Det finns liv därute. Även om det hela stan verkar dödfödd.
SvaraRaderaEnsam ut i glittret. Jag har gjort det själv några gånger, men nästan aldrig i Sverige. Hur gick det?
SvaraRadera