Sömnlösheten. Mardrömmarna och samtalen från de borttappade pojkarna håller mig vaken.
Tittar på kanal 9. Kanal 9 är utmärkt natt-teve. Den sänder de märkligaste programmen.
Inatt sände de The Crow. Tror inte att särskilt många minns den. Den spelades in 1994 och det mest minnesvärda är att Brandon Lee blev ihjälskjuten under inspelningen. Någon hade av misstag förväxlat en pistolreplik med en skarpladdad. Hur det nu ens är möjligt.
Hursomhelst så handlar den om en man vid namn Eric Draven som blir återförd från Hades till de levandes rike av en kråka. I hämndsyfte snurrar han sedan runt i en mörk stad i evigt regn och dödar. Han ser ut som en blandning av Marilyn Manson och Heath Ledgers Joker och när jag var elva var jag så kär i honom att mitt hjärta hotade med upppsägning. Tillsammans med min vapendragare Liv såg jag den här filmen ett astronomiskt antal gånger. Ett och ett halvt decennium senare känner jag att det är oklart varför.
Uppenbarligen är jag fortfarande svag för borttappade pojkar men Eric Draven har helt mist sin attraktionsförmåga. Inte ens jag klarar av riktigt så mycket mörker i en människa. Inte som när jag var flickeflarn. Upptäcker att jag till slut enbart sitter och klurar över vilken scen som blev Brandon Lees sista men eftersom det är så mörkt och regnigt är det svårt att säga. Borttappade pojkar kan ibland vara förvillande lika varandra.
Till slut får han ju sin hämnd, Eric, och han återförenas med sin vackra, vita grungebrud.
Dessutom lyckas han rädda den gemytligt hårdkokte polisen och den tuffa lilla pojkflickan och i en av slutscenerna står de tillsammans i en obehaglig gränd.
Polisen säger: Look, it's stopped raining.
Flickan svarar: It can't rain all the time.
Och plötsligt kommer allt tillbaka.
Jag är elva igen. Och mitt hjärta säger upp sig.
http://www.youtube.com/watch?v=MU1jCwyDgxw
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar