# 35

Clarita:
När jag var elva år gammal gick jag i skolan i ett rött hus med vita knutar. På tisdagseftermiddagarna hade vi syslöjd i ett litet klassrum med en ej fungerande kakelugn på andra våningen. Vår syslöjdslärare hette Clarita. Hon var en ängslig kvinna med enorma bröst och tunt blont hår. Hon förstod inte den understimulerade vrede som omgav mig och mina vänner som ett trotsigt åskmoln. Vi kallades för tuffa gänget och behandlades som ett olösligt problem. Vi tjuvrökte i pulkabacken, lyssnade bara på punk och ifrågasatte allt. Alltid.
Clarita gjorde sitt bästa för att lära oss sömnadens sköna hantverk. Vi var relativt oemottagliga för hennes försiktiga försök men vi satt av tiden. Hon hade nog hellre sett att vi inte gjorde det. Vi accentuerade hennes ängslan.
En tisdag, en sådan där grusig vårdag som droppar från taken, bestämde sig Clarita för att det var dags för oss att lära oss korsstygn. Vi fick vita örngott och vi fick välja motiv.
Det var bara dagar efter att Kurt Cobain skjutit i sig tillräckligt mycket heroin för att döda en häst och sedan för säkerhets skull skjutit av sig bakhuvudet. Vi i tuffa gänget var vagt förkrossade och samtidigt lite upprymda över detta. Vi bestämde oss för att brodera Nirvana på våra vita örngott som ett slags tribut.
Clarita blev märkligt upprymd över detta. Men ganska snart visade det sig att hon hade haft en buddhistisk flört någon gång i sin storbystade ungdom. Hon trodde sig äntligen ha hittat en gemenskap med oss. En beröringspunkt med vår surmulenhet. Och man får i ljus av detta förlåta henne att hon faktiskt misstog våra sneda hånflin för välvillighet.
När hon kom tillbaka efter en vecka var det dock helt andra tongångar. Den annars så temperamentslösa Clarita hade gjort efterforskningar och funnit att hon blivit förd bakom ljuset. Och hon var rasande. Troligtvis på grund av det upplevda sveket. Skammen.
Jag blev också rasande.
Clarita skrek om drogromantik och dekadens. Jag skrek om yttrandefrihet och det fria samhället.
Den röda skolan med vita knutar hukade sig under kraften i vår vrede.
Det slutade med någon sorts kompromiss. Jag fick brodera Ebba Grön på ett vitt örngott om jag lovade att efter det aldrig mer sätta min fot i Claritas klassrum.
Ebba Grön-örngottet cirkulerar fortfarande i sängarna i familjens hus ute på ön. Jag fick aldrig mer en lektion i syslöjd.