# 31

Han och jag. Vi träffas då och då.
Vi är fina ihop, strålande rentav. Som hallon och lakrits, Jack Daniels och is, Sonny och Cher.
Men var vi än befinner oss så hittar det oss. Var vi än gömmer oss.
Det är ett litet djur. Ibland en näbbmus. Ibland en dvärgkanin. Ibland en whippet. Men alltid ett sådant där irriterande ängsligt djur, som stirrar stint på oss med blanka ögon.
Vi ignorerar det förstås. Vi låser våra blickar i varandra och gör oss ännu mer glittrande perfekta. Berättar ännu en långsökt historia som visar exakt vilka vi är. Han skrattar det där fantastiska skrattet som är så lätt att gå bort sig i. Jag ler ett sådant där leende som är bara till för honom.
Men jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet att det där lilla djuret är där.
Och jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet exakt vad det där lilla djuret är för något.
Det är paniken. Och förr eller senare kommer en av oss glömma bort att ignorera det och då kommer det att kasta sig rätt i famnen på oss. Överföra sin stroboskop-hjärtrytm till honom eller till mig. Och så kommer vi att vara på flykt igen. För vilken gång i ordningen. Vi kan bara andas i raseriet under flykten. Och inte kan vi hålla andan för alltid.
Men ändå, nästa gång vi trillar på varandra, så kommer det där sköra som finns mellan oss ha växt sig lite större. Och det är ju faktiskt ändå alltid något.
Berättar det här för Moderskeppet över köksbordet på Ön. Vi äter hembakt knäckebröd och dricker vin. Fadren tittar upp från korsordet.
-Pjunk och pjosk, säger han oberört och fortsätter sedan pussla med orden.
Ta mig fan om han inte har rätt.