Eva Lundgren är på krigsstigen igen.
Hon reser sig alltid upp. Borstar inte ens av dammet innan hon börjar svinga vilt.
Jag trodde verkligen att hon var nere för knockout sist hon och hennes forskning fick en käftsmäll.
För den var rejäl. Ihopfuskade intervjuer och jävligt tvivelaktiga metoder. Och en allmän kvinnokonspiration bakom det. Och allt vad det nu var.
Hon är i sanning vår tids Don Quijote. Ensam, med max sex kulor, tar hon sig an, ja vadå? Männen? Världen? Hela skiten?
När ska vi erkänna att polischefen bara är som alla andra män? frågar hon sig på Newsmill.
Jadu, Eva, är det verkligen det vi ska erkänna? Ska vi verkligen erkänna och därmed acceptera att femtio procent av befolkningen är sadister som gillar att knulla barn? Att de män som vi vaknar med på morgonen bara låtsas gilla läget men står i garderoben med gagboll och runkar till bilder av rituellt våld? För isåfall är det väl lika bra att plocka fram den stora bomben. Spränga den här sorgliga planeten med sin vidriga härskarras hela vägen till helvetet.
Eller så sansar vi oss lite och erkänner att: ja, det finns ett enormt mörker i människor. Och det där mörkret måste vi slåss mot varje dag. Polischefen åkte fast. Han har tvingats ut ur garderoben. Och blir han dömd eller frisläppt är sak samma. Han kommer att få sitt straff.
Gott så! Men Eva, om vi inte erkänner att det här mörkret faktiskt finns i hundra procent av människorasen, då skapar vi ju bara ett vi mot dem-krig. Och en sak som vi har lärt oss är ju faktiskt att krig bara föder mer hat. Mer våld. Större acceptans av grymheter.
Så vad fan, jag hoppas att du aldrig slutar slåss. Jag beundrar ditt vanvettiga korståg. Modigt är det. Men ibland måste man stanna upp också och rota i sitt eget jävla trassel. Fråga sig om det är väderkvarnar man slåss mot eller om det faktiskt bara är ens egna husspöken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar