# 36

Claritas syster:
Åren gick på ön. Varje centimeter av växkraft gjorde ont. Sådär som det gör de där åren. Jag blev fjorton. Fortfarande för arg för mitt eget bästa. Clarita glömde aldrig vår överenskommelse.
Och ryktet färdades framför mig som en skugga. Jag satt fortfarande av tiden i skolan.
Men jag var alltid där. Hundraprocentig närvaro i en skola som önskade att jag var någonannanstans. Mina vapendragare var andra nu. Det tuffa gänget var ett nytt, om möjligt ännu tuffare.
Vi satt längst bak i klassrummet och vägde på stolarna med blickar mörka av allt som inte fick plats. Vi var de enda som hade bestämda platser. Det ansågs problematiskt om vi satt för nära varandra. Som att ett klassrums kortsida var ett tillräckligt långt avstånd när hela samhället inte var tillräckligt stort för att rymma allt som vi ville.
Hursomhelst. När jag gick i åttan ansågs drastiska metoder vara av nöden. Lärarna klagade. Det var inte det att jag var elak. Det var inte det att jag var en mobbare. Men jag ansågs starta eldar. Jag gjorde lärarna osäkra. Speciellt de nya.
Och det är först i vuxen ålder som jag inser exakt hur svårhanterlig jag måste ha varit.
Jag förflyttades nämligen. Inte till en annan skola. Utan till en blomsteraffär.
-Du får betyg ändå, försäkrade rektorn som hette Glenn och var fåfäng över sin överkammade flint.
-Jaja, sade jag och knatade över bron till fastlandet, uppför backen, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket och släntrade in i Claritas systers blomsteraffär.
Troligtvis var tanken god. Fast inte ens såhär i backspegeln förstår jag hur de kunde placera mig just där. Jag hade gjort mig bättre hos vilken som helst av de arroganta bilmeckarna eller grosshandlarna som fanns i samhället. De med tummarna innanför bältet som vägde på hälarna och hånskrattade åt alla män som inte hade skitiga händer.
Istället hamnade jag i en blomsteraffär med skum belysning tillsammans med Claritas storbystade syster. Och inte vet jag varför hon grät. Men grät gjorde hon. Ständigt.
Hon satt inne i det minimala fikarummet bakom butiken med ansiktet dolt av knubbiga, grönfläckiga fingrar och grät som att hennes hjärta hade spruckit.
-Hon har haft ett jobbigt år, teaterviskade den närmaste bilmeckens hustru när hon kom in för att köpa tulpaner och sneglade lystet över min axel.
-Jaja, sade jag och drog för draperiet in till fikarummet.
Och vi fann oss snabbt i våra nya uppgifter. Claritas syster finslipade sin hemliga sorg och jag lärde mig det mesta om blommor. Jag lärde mig att älska tulpaner, som jag alltid innan föraktat. Jag lärde mig att rosor är blomvärldens kreatur. Banala, men pålitliga. Att Gerbera är effektfullt i rätt kontext men att de lätt tar över. Brudslöja kan täcka över en oinspirerad florists fusk.
Och jag lärde mig att ljuga utan att säga någonting.
-Är det du som har gjort det här? sade kunden misstänksamt när han inspekterade det första begravningsarrangemanget jag gjort i mitt liv.
Jag skrattade som att det var det absolut dummaste jag hört i hela mitt liv.
Han föll in i skrattet och gav mig extra betalt för att det var så fint och originellt.
När jag slutade efter en termin bjöd Claritas syster mig på prinsesstubbe och kaffe. Vi stängde butiken och hon berättade varför hon hade varit så ledsen så länge.
Hon sade att allt känns bättre nu.
Hon sade tack.
-Jaja, sade jag och släntrade ut ur butiken, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket, nerför backen och över bron till ön.
Efter sommarlovet hade blomsteraffären stängt.