# 29

Ett sorts avslut, del 2:
-Men det gills inte, säger hon. Tungan tvekar och snubblar över konsonanterna.
Hon har inte bestämt sig för om hon vill veta, ändå kan hon inte sluta. Hon vet ju redan.
Hon konstaterar någonting och håller andan sedan. En självklarhet som hon inte rimligtvis kan veta. Tänk efter nu. Innan du svarar.
När hon vänder bort blicken är det lättare att prata. Erkänn inte, erkänn inte.
Han väntar. Fortfarande lugn i sin visshet att det inte är att ljuga så länge man inte säger någonting. Men lögner är lögner och blåmärken är blåmärken och hon är gammal nog att veta skillnaden.
Och så fortsätter han ändå:
-Ja, det är möjligt att jag gör det. Men du vet att jag inte menar någonting med det. Det är mest en gammal vana.
Det finns fortfarande tid, om du håller käften nu, finns det fortfarande tid. Ingenting osant har ännu uttalats. Lögnen är fortfarande instängd.

Han säger några namn. Hon lyssnar noga. Det finns fortfarande hopp. Han vet inte vad hon hör för han vet inte vad hon redan har hört. Han blev slarvig och oförsiktig. Han säger fel namn. Han säger inte alla namn han borde säga.
Det här är inget förhör. I ett förhör vaktar man sina ord. Du är vårdslös. Du vågar vara vårdslös med det här.
Hon skrattar. Hon är gammal nog att veta skillnaden.
Han är det inte.