# 14

-Dina klänningar är väldigt... intressanta, säger han från soffan. Han har öppnat den smalaste strimman blått.
-Hur menar du nu? säger jag förbryllat.
-Allt det som du kallar klänningar är märkbart mindre och kortare än allt det som du kallar linnen.
-Jaha, tycker du att den här är för kort?
-Skämtar du? Jag älskar den.
Och den där kärlekskranka ringer och säger att hon har ett affärsförslag.
Så jag säger: coolt, jag är där om en timme.
Och plötsligt upptäcker jag att jag har hamnat på Karlaplan.
Ringer upp igen.
-Du det blev lite fel, säger jag. Jag är på Karlaplan.
-Jaha, det är ju jävligt dumt. Där bor inte jag. Jag bor ju för fan inte ens på den linjen.
-Nä, säger jag och hoppar på en stadsbuss.
Efter ett tag trycker jag dubbelgrönt igen.
-Du, jag ser ett systembolag.
-Hoppa av då, för fan, säger Kärlekskrank.
Så jag hoppar av och knallar in. När jag knallar ut igen har jag ett Pinot Noir-vin under armen. Det heter Irony och går loss på hundratrettio pickadoller.
Och så kommer jag till slut fram till Kärlekskrank.
Hon står i fönstret med en stor, stickad mössa.
-Väl mött, säger hon.
-Väl mött, säger jag.
-Är du redo?
Och hade hon i det läget erbjudit mig att välja mellan det blå och det röda pillret hade jag inte blivit förvånad.
-Jag är redo, säger jag.