# 8

Min allra magraste kärlek gav mig en blandskiva när han gjorde slut. Kanske var det för att kompensera. Eller för att säga alla de där orden som han alltid hade så svårt för att säga. Eller för att jag inte skulle kunna sluta tänka på honom. Jag vet inte.
Det var en ganska konstig blandning. Kommer inte ihåg exakt, men det var en Sting-låt med. Och en Pink Floyd-låt. Och en låt från soundtracket till Shrek.
Och så var det den här. The District Sleeps Alone Tonight. Det var första gången jag hörde den.
Den sången blev mitt ledmotiv den allra tröstlösaste av somrar. Jag satt i en solstol på mina föräldrars uteplats, lärde mig att dricka whisky igen, började snusa och skrev en diktsamling så svart att jag fortfarande inte kan läsa den med båda ögonen öppna. Och i min cd-walkman hade jag såklart hans blandskiva och just den här låten på upprepa.
Häromdagen, omsluten av en morgon som var mer som en natt, dök den som av en händelse upp på min Ippo. Jag hade glömt den helt. Och den visade sig vara en portal tillbaka till den solstolen och den sommaren. Och de där känslorna. Och jag insåg även att min magra kärlek också var en ganska grym sådan:

The district sleeps alone tonight,
after the bars turn out their lights,
and send the autos swerving into the loneliest evening
and I am finally seeing why I was the one worth leaving.