# 4

-Så. Vad är det alltså som har förändrats? säger han. Rösten är tjugo minusgrader kall.
-Ingenting, säger jag och gräver envist en ännu lite djupare grop precis där jag står.
-Men någonting måste ju ha förändrats sedan den där sommaren. Minns du vad du skrev då? Minns du singelmanifestet?
Jag blåser värme rakt ner i halsduken. Fåfängt. En sorgmantel slår och slår med vingar kalla som död mot insidan av revbenen.
-Du. Den där sommaren var länge sedan. Jag minns absolut ingenting.
-Bli aldrig kär igen, citerar han. Att bli kär är att sitta fast med själen. Det måste finnas bättre sätt att vara trygg på.
-Håll käften, tänker jag. Håll käften, håll käften, håll käften.
-Jag sitter inte fast i någonting, säger jag. Med någonting.
-Mhmm, säger han. Minns du rävarna? Du skrev att en räv i fällan hellre gnager av sin egen fot än blir fångad. Du skrev att hellre gnager du av din egen själ. Vad har egentligen förändrats?
-Dra åt helvete, morrar jag och trycker rött.
Men när skärmen slår om till att visa tiden ser jag bara att det ändå redan hunnit bli för sent.