# 31

Om en tisdag:
Om du inte har någonting bra att säga, kan du lika gärna vara tyst.
Jag utövar min rätt till tystnad i en halvtimme. På bussen sveper jag in mig i den. Gör blicken genomskinlig mot rutan medan han talar till min profil.
Nej, på bussen har jag ingenting bra att säga. Och sannerligen inte senare när han stresskysser mig under den nerpissade trappan upp till Gula Gången. För att inte hon ska se. Antar jag.
-Hora, säger jag till ingen särskild och sparkar i en grusig snöhög. Ingen särskild nej, utan situationen mest men så kan man ändå inte går runt och säga en tisdagseftermiddag. Så jag tar mig samman. Sätter ner en fot i taget försiktigt på förrädiska gator och det är liksom en allmän mulenhet i mig där jag trillar omkring på Södermalm med den hårdaste electron jag kan hitta i lurarna.
Under tiden smalnar perspektivet och, trots att jag är motsträvig till en början, så förs jag framåt mot en destination som jag inte tänkt mig. Början kanske. Eller någonting snarlikt.
Och jag räknar på mina handskfingrar upp människor som jag skulle kunna tänka mig att prata med just nu. Jag räknar pekfingret och jag räknar långfingret och sedan tar det tvärstopp.
Så jag smsar långfingret och får svar. "Klart jag kommer."
För är det någonting jag har lärt mig, så är det att om man bara har dåliga saker att säga, så ska man göra det i bra sällskap. Och ska man säga Fuck You till världen, så behöver man ett jävligt bra långfinger.
Över och ut.