# 30

Hunden; Del 2,
-Det börjar alltid om, säger hon till taxibilarna. De kräks familj efter familj klädda i shorts, sandaler och och vinterjackor. De är grusögt stressirriterade och de släpar otympliga, omaka väskor.
Hon har ingen väska. Det finns ingenting här värt att ta med sig.
Karl fortsätter:
Tills det en dag inte gör det längre.
Han har ny hatt och ny halsduk. Ljuset kommer och går. I ljuset är hans ögon blåmärken. Ljudet av flykt överallt. Tillochmed under asfalten. I tunnlarna.
-Du hade inte behövt följa med, säger hon.
Taxichauffören hade inte velat ha hunden i bilen. Karl fick betala femhundra extra.
-Du hade inte behövt åka, säger han.
Hon är osäker på att hon hör vad han säger.
Hon mår illa. En pappa med ett sovande barn på axeln skriker åt sin tonårige son för att få honom att hjälpa till. Han hör inte, hiphop läcker från hans hörlurar.
-Du kan fortfarande skriva på, säger hon. Det skulle vara enklare så.
-Enkelt, säger Karl. Som att någonting någonsin varit enkelt.
-Vet du vad en pungmes är? fortsätter han.
-En fågel, säger hon.
-Vet du vad honan och hannen gör så fort äggen har lagts? De slåss. Om vem som ska ta hand om avkomman. Förstår du?
Han låter som att han pratar i sömnen.
-Det händer att de slåss till döden. Vad tror du händer med ungarna då?
Ljuset kommer och går. Snart kommer hon att vara i ett annat ljus. En annan stad. Hon hoppas att det kommer att räcka.
-De dör, säger hon.
-De dör, säger Karl. Så du förstår, vi är inte så unika, du och jag. Till döden. Jag kommer aldrig att skriva under.
Han lyfter upp hunden och går. Den tittar på henne över hans axel.
I väntsalen är ljudet av flykt filtrerat. Ljuset stadigt. Hon har ingen väska.