# 2

Jo, som sagt. Nyårsnatten 2009. En sammanfattning är av nöden.
Dessvärre kommer en sammanfattning aldrig kunna erbjudas. Ett sammelsurium av lösryckta minnesfragment har jag däremot i sortimentet.
Och en historia om ett uppvaknande. Att vakna den första dagen på det nya decenniet. Sätta ner fötterna på golvet.
Den första medvetna tanken: Varför är hela golvet täckt av glas?
Den andra medvetna tanken: Varför är det så kallt?
Det kan bero på den stora skärmen som någon dragit genom balkongdörren, rockstjärne-style. Båda sakerna skulle kunna bero på det. Men det är inte sanningen. Sanningen är värre än så.
Ett tredje intressant faktum är att jag befinner mig i en annan lägenhet än mina kläder.
Efter att jag konstaterat de här tre sakerna sliter jag åt mig ett par baggy jeans, ett linne och en hoodie och drar. Eller först rafsar jag ner ett meddelande på baksidan av ett kuvert. Då tyckte jag att det sade allt.

Naturligtvis kom jag tillbaka. Jag är ingen fegis. Men just då, de första skälvande minuterna av 10-talet, var jag det. En bakfull jävla fegis.
I dag inser jag att meddelandet säger: "Baby, hör av dig. Jag är hungrig, måste dra. Puss C."
I dag när jag städar upp i den lägenhet som jag så nesligt lämnat hittar jag också en del tillvaratagna effekter. Nämligen en stilettsko och en duntoffla. Om någon vet med sig att den gick hem från en nyårsfest iförd en brun och pälsig duntoffla i storlek fyrtioett och en mycket elegant, svart damsko i storlek trettiosju så vet ni vem ni ska kontakta. Tyvärr gör de ingenting för att reparera mitt minne. Snarare tvärtom.
Hjärter Dam gick för övrigt hem med två jackor. Det berättade hon samtidigt som hon berättade att jag hade ringt till den här stackars mannens telefonsvarare och väst: "Det här är CC Sixshooter, jag borde nog inte säga det här, jag borde nog förresten inte ringa dig överhuvudtaget."
Det var strax innan jag sade till en man som försökte prata med mig:
"Om du inte slutar prata norska, så behöver du inte prata alls."
Ruter Dam ringer och kvider någonting om att någon förolämpat hennes hamster och att hon då förolämpat hans fina present. Sedan säger hon att hon ska ta in på hotell. Jag förstår ingenting, hon har mig veterligen ingen hamster, fina presenter har jag inget som helst minne av. Det verkar inte ha varit den typen av tillställning.
Det här, mina vänner, är dag ett. Av en vit månad. Eller ett vitt decennium.