# 16

Karen ringer nollfyratrettio. Nytt nummer, alltid nytt nummer.
Hon säger inte hej. Hon säger:
-Vad fan pysslar du med?
Det var sex månader och tre veckor sedan hon försvann.
-Ingenting, säger jag. Vad menar du?
-Ingenting. Vad menar du?
-Med vad?
-Inte vet jag.
-Var har du varit?
Hon skrattar hest. Börjar hosta.
-Semester.
Och jag vet exakt vad det betyder så jag frågar ingenting.
-Mår du bra, då? säger jag istället och min röst är bekymrad men jag kan inte hjälpa det.
-Ja du, det är väl klart att jag gör. Vadå, har du snackat med någon?
-Nej.
Hon är tyst ett tag.
-Har du sett W?
-Nä. Varför?
-Vet inte. Generalurkukning. Vi tappade liksom bort honom.
-Men, vad fan, Karen. Vad betyder ens det?
Hon svarar inte. Jag hör hur hon tänder en cigarett och jag tänker på hennes smala, vita fingrar. Hennes hungriga, likgiltiga mun.
-Du, jag textar dig om nästa källarfest. Den är snart.
Jag vet inte vad jag ska säga. Så jag är tyst.
-Du kommer väl?
Och visste jag inte bättre skulle jag tycka att det lät som att hon bad mig.
Jag suckar.
-Det är klart att jag kommer.
-Coolt. Hörs.
Och jag säger: Var rädd om dig, lilla nattfjäril. Kom hit och sov hos mig en liten stund. Det är mörkare på dina gator än på mina. Klä dig varmt och akta dig för drakarna och ormarna därute.
Men jag vet inte till vem eller varför. Linan är redan död.