Tjugonionde i första, klockan nollsexnollnoll.
Går upp. Försöker ställa tillbaka saker på sin rätta plats. Allt verkar malplacerat här.
Ger upp. Allting står på sin rätta plats. Förutom jag.
Hur mår du idag? säger jag till spegeln och sträcker ut tungan.
Du finns inte på riktigt, säger spegeln. Hon är mycket blekare än jag. Jag släcker lampan. Mina ögon blir kvar, mörkare än tillochmed mörkret.
Sätter på radion. Verklighet, bli min ankarsten. Förtöj mig.
Jag förstår ingenting. De pratar om lokatter och körkortstillstånd och våldtäkter. Men jag förstår inte vad det betyder.
Jag har förlorat mitt språk. Det har frusit fast mot köksfönstret.
Minus tolv. Jag skulle kunna frysa ihjäl nununu men kylan skulle inte komma utifrån.
Minus tolv. Det sitter i ryggraden. Jag tänker på parasiter.
Sätter på mig en klänning och skinnjacka.
Går ut. Som att någonting i den här världen biter på mig. Som att tolv minus någonsin.
Som att ni skulle kunna göra någonting mot mig som jag inte skulle kunna göra så mycket bättre själv.
Fuck this, I'd just like to burn shit down.
Det är fredag.
Du har knappast förlorat ditt språk.
SvaraRaderaJag känner faktiskt ingen som har så mycket språk som dig.
Var tid och plats ok?