# 29

Hunden; Del 1,
"Jag tror jag stannar kvar, för ingenting är som du.
Jag tror jag stannar kvar, på Bergsjöns höga tak.
För när vi nång gång ler, små korta stunder, handlar sången om oss.
När vi nån gång ler, små korta stunder, är du mig och jag dig.
Och ingenting är som vi är."

Karl byter ställning i stolen. Hunden flyttar efter.
-Det här är spökenas stad, säger han. Men det vet du redan.
Hon fixerar blicken på honom, försöker se. Hans skuggiga ögon, hans tysta händer, hans vanvettiga hund.
-Jag ska ha mer kaffe, säger hon. Ska du ha något?
Karl gör en trött gest mot sitt glas och när han vänder sig bort antar hans ögon samma färg som den blanka himlen.
-Du har alltid varit en kameleont, säger hon till den ointresserade, överfulla baren medan hon tar sig fram mot disken. Hon nickar till den där journalisten som hamnat ute i kylan, på någon branschtidning, eftersom han inte kunde hantera sin sprit. Hans tillbakanick är som en skiftning i vattnet när solen går i moln; en känsla mest. Han dricker whisky med en uppslagen tidning som sällskap. Bartendern har ett vildöga. Hon undrar om han ser mer eller mindre än andra. Det är en början på en tanke. Den får inte fäste.
-Svart kaffe och rött vin, säger hon istället till hans andra öga.
Karl har inte rört sig. Han har en obehaglig förmåga att vara orörlig. Han säger inte tack.
-Kanske, säger hon. Kanske har du rätt. Men kanske spelar det inte längre någon roll. För det här, för oss. Kanske kan vi inte längre skylla på spökena. Kanske är det för sent för det.
-Jo, säger Karl och verkar återvända från en plats långt borta. Eller allra längst inifrån.
I baren byter någon skiva. Tom Waits.
-Underbart, tänker hon. Under-JÄVLA-bart.
-Men vi skulle kunna dra, erbjuder Karl. Du vet, börja om. Vi har gjort det förut.
Karl skrattar till. Ett ödsligt, omänskligt ljud som slutar tvärt. Hunden vinklar öronen bakåt men släpper henne inte med blicken. Antenner, tänker hon. Den har antenner, som en insekt.
-Den här situationen är absurd, säger han med plötslig vrede. Den låter manierad. Allt det här är en pose, tänker hon. Den här baren, hunden, rödvinet. Det är bara en scen och vi har våra roller att spela. Färdigregisserat och klart. Hon drar handen över ögonen. Plötsligt så fruktansvärt trött.
-Det känns som att vi håller på att göra slut, fortsätter Karl.
Hon skrattar till.
-Kanske är det det vi gör. Det kanske är exakt det vi gör. I den här staden vet man aldrig skillnaden mellan en början och ett slut.
Hennes händer skakar. Hon gömmer dem under bordet. Han ser ändå.
-Var inte dramatisk nu. En gång, precis i början, trodde jag att jag var kär i dig. Du sade åt mig, minns du det? Du sade till mig: bli aldrig kär i mig. Jag har alltid lytt dina råd. Kanske var det mitt stora misstag.
De tystnar. Hon tar fram mappen med papper och lägger den mellan dem på bordet. Karl vägrar att titta på den. Han plockar fram tobak och rizla. Rullar omsorgsfullt en cigarett. Hon tänker på den där journalisten. De var på dejt någon gång. De åt indiskt och såg en film. Filmen var bra, hon gick hem den kvällen med en saltsöt smak av misslyckande i munnen. Kanske hade han redan då problem med spriten. Hon ser bilder av krossat glas och spår efter blodiga, bara fötter på golvet och undrar var de kommer ifrån.
Karl har blivit klar med sin cigarett. Han släpper ner hunden på golvet och reser sig upp.
-Du vet att jag aldrig kommer att skriva under de där papperna, säger han.
Sedan går han ut.