# 28

När jag flyttade till Stockholm från ön och det lilla samhället som likt en misslyckad respirator långsamt kvävde mig till döds, hamnade jag i Stureby. I en pytteliten ateljévåning på högsta våningen med takfönster i badrummet och ett blått litet kök med en bardisk. Stureby var sömnigt och verkade nästintill obefolkat. Det var långt att gå från tunnelbanan men jag var aldrig rädd. Det kändes ju som hemma på ön.
Nä, i Stureby blir man inte knivdödad på väg hem från tunnelbanan. Man blir inte trakasserad av fulla unga män med rädsla och lust i ögonen. I Stureby är gatorna raka och inramade. I Stureby är rätt sak på rätt plats och man kan släppa greppet om tårgasen en stund.
I Stureby blir man dödad om man hånglar med fel kille. I Stureby blir man dömd för mord och anstiftan. Och nog är det mer vridet. Mer vridet än det där som bara råkar hända i fyllan och villan på väg hem från tunnelbanan. Mer vridet än att tutta eld på sin sovande man efter åratal av misshandel. Mer vridet än nästan allting.
För är man sexton år gammal ska man sitta och tugga tuggummi på café, inte i en rättssal. Man ska inte skicka sms som dömer någon till döden och man ska inte vara en viljelös slav som bara följer order. Även om det innebär att döda. Det var inte så det var tänkt.
Fast å andra sidan är det väl mycket som blev som det blev utan att vi riktigt ville det. Det är bara det att jag inte förstår. Alls. Jag kan inte ens börja att förstå.
Jag har sagt det förut men jag säger det igen: hur märkligt man kan må.

Och så lyssnar jag på Hästpojken. Det borde ni också göra.
"Människor blir monster om ingen säger till. Men jag har en kula för alla här. Du behöver en kula för att orka vara kvar."
Här har ni en länk. Eller det har ni inte alls. Det finns visst inte på det där www. Spring och köp istället, vetja.