# 14

Sitter i kylan iklädd en enorm rosett och tänker på slagsmål.
Tänker på saker som inte borde rymmas i huvudet en söndag. Tänker på en man som dog på en bargata i Barcelona. Han hade tänkt sälja allt och bara försvinna på de sju haven. Men han dog istället.
Så tokigt det kan bli.
Tänker på skadorna man får i själen, en alldeles för tidig morgon på Skånegatan, när det märkligaste telefonsamtalet kommer. Man vet det inte på en gång. Det är först när man har lagt år mellan sig och den där dammiga, soliga dagen som man kan se.
Så synd.
Tre tårar som försvinner i duschen och sedan den torra, tysta sorgen i en värld som plötsligt blivit svartvit. Den tröstlösaste sommaren. Den grymmaste.
Skärmen är vit. Teven är tyst. Visar bilder från Haiti. Tänker på en pojke som en gång satt fastklämd i en bil med sin väns avhuggna huvud i knäet. Hur han famlade efter mobilen med blodiga fingrar. En halvtimme famlade han. Sedan kom hjälpen. Det tog år för honom att börja prata igen.
Så dumt. Så onödigt.
Och så tänker jag på slagsmål. Och detta skinande nya decennium.