# 21

Middag i Fisksätra, del 2: Puben
På puben i Fisksätra utökas sällskapet. Han som har ett ärr tvärsöver ögat, precis som Locke i Lost, är där. Kexets bror är också där. Och en vagt obehaglig ung man som verkar oförmögen att fästa blicken på någonting annat än mina bröst.
Dessutom sitter det ett gäng eventuellt finska alkisar i ett hörn och en overkligt skum man iklädd för stora latexbyxor och pilotsolglasögon svassar omkring i lokalen.
De eventuellt finska alkisarna tycker att jag är söt och vill att jag ska sitta hos dem. Det gör jag inte.
Jag sitter hellre i ett bås med Unge Herr Frihetsberövad och hans en miljon historier.
Det är mycket som måste göras upp på tu man hand när man är på pub i Fisksätra. Informationsgången är för mig obekant och ingen verkar vara intresserad av att göra upp någonting på tu man hand med mig, så jag vet inte exakt vad det handlar om. Jag är rätt nöjd med att sitta i mitt bås och känna mig desorienterad. Det verkar vara min roll: att sitta i ett bås och se till att Unge Herr Frihetsberövad också sitter där. Hans roll verkar å andra sidan vara att sitta i ett bås och se till att jag också sitter där. Det är fint. Vi sköter oss bra.
-Han becknar flödder, säger plötsligt den vagt obehaglige unge mannen till mina bröst och pekar på latexbyxorna. Det hade jag tyckt varit roligt om det inte var just han som sade det, så jag ler inte.
-Du är söt, säger han då och rör vid mitt hår.
-Tack, säger jag och rycker undan huvudet. Lite för fort för att det skulle vara oavsiktligt.
Han svartnar och går därifrån. Istället träder världens störste man in från ingenstans och tar tag i min hand. Han börjar helt omotiverat att kalla mig för lilla sötnos. Eftersom han är världens störste man så är jag ganska försiktig när jag tar tillbaka min hand. Och jag ler litegrann iallafall.
I samma stund börjar latexbyxorna svassa närmare, kanske för att se om jag behöver flödder.
Men vi verkar i samma stund inse ett märkligt faktum. Nämligen att jag är mer avslappnad än jag någonsin annars är. Och jag förstår att det dels beror på att jag är i så främmande land att det är omöjligt för mig att kontrollera ens någonting av skeendena, och dels på att så fort jag tittar upp så ser jag min skugga. Han står aldrig mer än fyra meter bort och varenda gång jag söker honom med blicken så tittar han åt mitt håll och ler ett mikroleende. Hur mycket han än har att göra upp på tu man hand. Och tvärsöver bordet sitter Unge Herrn och är en gentleman.
Så jag lutar mig tillbaka och litar på att allt är lugnt. En helt ny känsla.
Och när vi går ifrån puben kommer min skugga fram till mig och lägger armen om mig.
Han blåser lite luft bakom mitt öra och säger:
-Är du ok?
-Jag är ok, säger jag.
Vi börjar båda skratta åt absolut ingenting medan vi smiter nerför trappan in i parkeringsgaraget som verkar underminera hela Fisksätra. Där utspelar sig den tredje och sista delen av Middag i Fisksätra.