# 26

I söndags vaknade jag i en vit värld i Vasastan. Främmande säng med tillhörande främling. Mitt hår var en dreadlock och mina kläder var försvunna.
-Vet du att du knappt andas när du sover? säger främlingen och plockar bort en lösögonfrans från min kind.
-Nä, säger jag.
-Vet du att du ser ut som Philip Seymour Hoffman när du ler? säger jag.
-Nä, säger främlingen och ser lite ledsen ut.
-På ett bra sätt, säger jag.
-Jag visste inte att det var möjligt, säger han.
-Nu vet du det, säger jag.
Och så ligger vi där och tittar på varandra. Ganska länge. Och han ser ut som Capote fast på ett bra sätt och jag ser ut som Alex DeLarge fast på ett rufsigt sätt. Och det fanns en tid då det hade varit omöjligt eftersom panikens alla vildvittror hade jagat mig upp ur den där vita världen i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Alla system blinkande rött: DANGER EVACUATE DANGER.
Istället ligger jag kvar. Och vi upptäcker saker. Som att vi båda älskar broar, han små och jag stora. Vi älskar båda den där typen av halvskräckfilmer som bara verkade existera under 90-talet: Leprechaun, Gremlins, Hotet från underjorden. Vi är båda väldigt rädda för Peter Lemarc. Och slutligen upptäcker vi att vi båda är hungriga. Så det lagas Pasta Carbonara.
Slutsats: jag vet inte. Men kanske att vissa saker faktiskt blir bättre med tiden. Att vildvittrorna faktiskt tappar vittringen om man bara springer tillräckligt fort. Och att Pasta Carbonara är en alldeles ypperlig frukost.