torsdag 26 november 2009

# 50

Jag hade en gång en vän som hette Leffe. Vi brukade lyssna på radio och röka i hans prydliga kök. Han åt limpmackor med prickig korv och jag drack mitt kaffe svart.
När vi inte lyssnade på radio berättade Leffe historier. Han berättade om hur det var då. Innan allt som hände sedan.
Leffe berättade om när de byggde tunnelbanan. Han var yngst så han kallades för valpen.
-Låt valpen gå, sade de andra klockan tio, när Systembolaget öppnade.
Så Leffe tog kärran och gick till bolaget och köpte brännvin till lunchrasten.
Jag skrattade: Du menar alltså att tunnelbanan byggdes av kanonfulla söderbröder?
-Kanonfulla var ordet, sade Leffe.
Överallt i Leffes lägenhet satt det foton. Som kvinnor hade tagit. Då. Innan allt som hände sedan. Svartvita bilder av en mager man med djävulen i blicken.
-Hade jag varit fyrtio år yngre hade jag krossat ditt hjärta, sade Leffe och flinade. Nu krossar du mitt.
Leffe drack för mycket. Han blev en sådan där som hängde i parkerna. På bänkarna. Kritade bira av alla. Och ingen. Fortfarande snygg så ibland bodde han hemma hos kvinnorna. De där som pratar hest och skrattar för högt. Och de drack ännu mer.
Och som det brukar i sådana historier så barkade det till slut. Käpprätt. Leffe drack sig till en hjärnskada och hamnade i koma. Och då kommer vi till skälet jag berättar den här historien. För när Leffe vaknade och man undersökte var skadan satt så visade det sig att skadan finurligt och osannolikt nog satt i beroendecentrum. En permanent minneslucka. Han hade glömt att han var alkis.
Många magra män med djävulen i blicken har skrivit sånger om det där. I drank 'til I was sober. Men Leffe gjorde det på riktigt. Han drack sig nykter. Kom inte och berätta för mig att det inte bor skönhet i det. Att det inte bor humor i det.
Nu är Leffe död. Det ligger aldrig några blommor på hans grav och där är aldrig några gråterskor. Det står ingenting på hans gravsten. Men det borde det göra. Han borde vara en hjälte för en generation av gitarrer och existensiell ångest.
Här vilar en man som drack sig nykter igen.

2 kommentarer:

  1. -Hade jag varit fyrtio år yngre hade jag krossat ditt hjärta, sade Leffe och flinade. Nu krossar du mitt.

    Åh. Bitterljuvt fint.

    Hela countryn bygger ju typ på Leffe. Låter onekligen som en person man hade velat träffa.

    Kan berätta att på mediehusen om i Sverige så kunde man för en sisådär 35-40 år sedan köpa starköl i fruktautomaterna. Snyggt...

    SvaraRadera
  2. Leffe var fin. Han var en produkt av en annan tid. En annan värld. Och ändå fanns det så mycket som var samma. Så är det alltid.

    SvaraRadera