# 27

Det förefaller mig som att desperation på skotska är den bästa desperationen.
Röster som river tag i nacken på dig, snör ihop strupen och trasar sönder dig kota för kota på vägen ner. Musik som får dig att minnas känslan av smärta i sin renaste form. Fosterställningssmärta, att skrika rakt ut i ett ointresserat rum för att ljudet av din egen röst gör det onda lite mer hanterbart eller att springa rakt ut i regnet och natten för att du ska slippa ta ställning till tårar som svider som bensin.
Så verkar det kännas i Skottland 2009. Och inte bara Glasvegas. We Were Promised Jetpacks verkar drivas av samma rasande krossade hjärta.
Skadeskjutna men fortfarande flygande. Kamikazestormfåglar som tuttar eld på allting som de kraschar in i på sin vinglande nattliga färd. Desperation utan destination.
Och i regnet på Högbergsgatan inser jag att det är precis vad vi behöver. Hellre desperat än deprimerad. Så idag knyter jag näven västerut. För den ljuvaste plågan. Och skjuter alla mina sex skott i en salut för dessa vackra pojkar och deras vackra kärlek.

It's thunder
and it's lightning
and it's all things
too frightening
I could barely see outside.

Your body was black and blue
He struck twice there's nothing new
Your body was black and blue
It struck twice there's nothing new

http://www.youtube.com/watch?v=e6shmJaOD3Q&feature=related