Han ringer klockan nollfyranollsex. Vargarna har jagat i sex minuter. På rösten låter det som att han har varit jagad i en livstid.
Jag vill säga att han ska ta sin ångest och sitt krångel och dra åt helvete. Att den här timmen är min lur reserverad för andra. Sådana som har mitt hjärta för att de har förtjänat det. För att de har svalt mig hull och hår och inte som han bara väl valda delar. Jag tänker att jag ska säga det:
Fuck off and die, will you?
Men jag gör inte det. För en ångest känner igen en annan och om man blir en sådan som vänder sig bort från en människa vilkensomhelst klockan nollfyranollsex då kan man inte ens räkna med en halvminut i himmelen innan Djävulen vet att man är död. I min bok.
Så jag puffar upp kuddarna bakom ryggen, stänger av Law & Order som tydligen var min sängkamrat och säger:
Sikta och skjut, baby. Jag lyssnar.
Och det gör jag. Och när hans ord försvinner så pratar jag. Jag läser den här bloggen för honom. 80 inlägg. Och när de orden är slut så har klockan nått nollfemtrettio, den officiella sovstunden för vargarna. Och per automagi så hör jag hans andhämtning bli tung.
Så jag trycker rött och tittar på min vänstra axel. Djävulen ligger klockad. Någonstans i rufset vid mitt högra öra kryper en nyvaken och tufsig ängel fram och tillsammans high fivar vi morgonen.
Goddag alla mina betongknytt! Och den där sprängande, kliande känslan i bröstet. Ni vet vilken. Det är livet.
http://www.youtube.com/watch?v=KBEAS913xlc
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar