# 38

Det här med censur då. Självcensur. Jag har ingen lust med det. Poängen med den här bloggen var ju att jag skulle slippa. Gömma mig bakom mitt inte särskilt hemliga alias CC Sixshooter och vara hudlös i cyberrymden.
Ändå finns det ett inlägg sparat här i profilen som aldrig kommer att publiceras. Ett alternativt # 35. En annan sanning.
För att jag kommer till den där punkten med folk. Först är jag hård, sen är jag hård, sen är jag hård och sen, för dem som fortfarande står kvar, öppnas en spricka. Och därunder skymtar allsköns trassel och kaos och oreda. Som det där jobbiga skåpet som man slänger in allt man inte vet vad man ska göra av i och sedan aldrig vågar öppna igen. Och när man väl öppnar så ramlar det ut alla möjliga obehagliga hälsningar från ett förflutet som man inte känner igen sig i. Vykort från en tidsresenär:
"Här är allt bra. Jag solar och badar och äter gott. Idag har jag träffat en söt kille. Önskar att du var här, då hade jag kanske inte betett mig som en jubelidiot. Men antagligen hade jag det eftersom du inte har lärt dig någonting. Soliga hälsningar från dig själv för tio år sedan. Ps. Mamma hälsar. T.o.m. hon tycker att du är en idiot."
Så man kastar sig på skåpsdörren och trycker igen den och andas ut.
Och det är illa nog att man själv får span på det där. Att någon annan får nys om det är lite som att apokalypsens ryttare kommer och knackar på:
-Hej! Vi är här för att förgöra dig. Vi tog med lite lidande och död. Och ja, förintelse. Det vi hade hemma, du vet. Hann inte gå på bolaget.
Och då är jag ju på den där punkten. Då jag kastar mig på dörren och hoppas att ingen fick in en fot. Och gömmer mig i dimman. För mig själv och för den andre. Och det är så jävla dumt. Och en dumskalle är det sista jag är. Så vill ni mig något så sitter jag här och låter pekfingret sväva över publicera-knappen. Med ryggen mot dörren.