Jag var i Filadelfiakyrkan igår med Hjärter Dam, Spader Dam och Spader Knekt. Och såg tre timmar Monsters of Folk. Nästan tre timmar.
Och det var outsägligt outhärdligt fantastiskt. Och det finns en anledning till att jag inte kan skriva om musik. Jag kan inte hitta orden.
Jag kan inte beskriva. Kan bara säga att om jag fick vara en röst så skulle jag vara en blandning av M. Wards och Conor Obersts. Den ena rösten som det enda ljuset som bryter igenom molnen en dag av mörker, den andra som de sista desperata minuterna innan stormen bryter ut.
Och jag kan säga att den där vidriga känslan som infinner sig hos mig ibland. Den där känslan av att inte vara säker på huruvida jag finns eller inte. Den känslans motsats uppstår när jag är på spelning av gårdagens kaliber. Jag vet att jag inte finns. Och det är en ljublande, kroppslös känsla.
Men nu är det en helt annan sorts dag.
Den bästa sortens den värsta sortens dag.
Jag ska återvända till sängen och lägga mig nära.
Hur nära?
Hudnära.
http://www.youtube.com/watch?v=nfcI2HliOIM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar