Unge junker och jag blev vänner i ett rum som kallades för kukrummet. Det var under de där dagarna man fortfarande kunde sitta en miljon timmar på café över svart kaffe och cigaretter. Och bara prata. Då ingenting var lika spännande som det som kunde sägas på café. Då allting var spännande. Unge junker var fortfarande trollkarl då. Det är han inte längre. Unge junker var fortfarande okysst då. Det är han inte heller. Annars är det mesta sig likt. Vi är fortfarande fascinerade av det vi säger till varandra. Men vi behöver inte längre prata. Ganska ofta gör vi inte det. Som idag tillexempel. Idag är vi mest förankrade i varandra. Ett par meter emellan. Men också absolut ingenting emellan. Ingenting i vägen. Ingenting som stör.
Som att de där miljonerna av timmar då vi växte upp tillsammans på café och i kukrum är här tillsammans med oss. Och sköter snacket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar