Sitter hos Ruter Dam och tänker på monster. Att de är pojkar först. Pojkar med shorts och för stora cyklar. Med kottkrig och snöbollar. Våldet kommer senare. Frågan är väl när. När rädslan har stelnat till hat och musklerna har stelnat under huden. När glittret i blicken mörknar och får djup. Bläddrar i fotoalbum tillsammans med stolt mamma och ser samma barn som hon fortfarande ser. Vänder blad och byter blick. Här är han tio-elva. Han drack första gången då. På fotot kramar han sin fröken. Här är han tretton. Droger och våld där någonstans. På fotot håller han upp en stor fisk. Letar ledtrådar. Letar lögner. Finner inga. Det är inte så det fungerar.
Saker han säger. Om skräck som föder hat. Hur våld är det värsta han vet och ändå inte. Ett nödvändigt ont och en övergripande struktur.
-Jag hatar att slåss när jag är arg, säger han.
-Det är idiotiskt att försöka vinna en konflikt med våld, säger han.
Jaha, tänker jag som aldrig vill slåss men ibland är så arg att jag vill skjuta folk i ansiktet med hagelgevär. För att vinna en konflikt.
Och när hans blick går från att vara intensiv till att vara nästan slö. När hans ryckiga rörelser blir lättjefulla. Det är då någonting är på gång. Innan honom trodde jag alltid motsatsen.
Monstret rör sig. Och någon kommer att bli skadad. Någon kommer att få ont. Ny rädsla födas och stelna till nytt hat. I någon annan. Eller i honom. Och om det skulle drabba honom är det kanske tillochmed i mig monstret föds.
Sedan kan man prata hur mycket man vill om lika villkor och man kan dra hur många paralleller man vill till Fight Club. Men bakom första ledet står ett annat led och det enda de gör är att ösa kärlek över pojkar som är vårdslösa med den. Att älska en person men hata det den gör. Det blir aldrig enklare än så. Det blir aldrig svårare.
L'amour et la violence.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar