Vi åker genom ett Sverige som surar bakom grå moln. I Salem ser vi en utbränd bil, efter det vidgar sig världen. Horisonterna bär oändligheten mellan sig. Vi hukar oss av ovana och sneglar nervöst under lugg.
-Det här är Sverige, säger vi och stirrar på vattensjuka åkrar.
-Verkar som att Sverige behöver hjälp.
Efter trehundra kilometer sluter sig världen igen. Men på ett annat sätt. Skogen kryper tätt intill. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
-Det här är Sveriges ryggrad, säger vi.
Urberg, forsar och hundratals kilometer skog. Och jag är vilse. Förstår ingenting. Den värsta mardrömmen utanför bilfönstret. En värld utan liv. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
Och vi håller i oss hårdare och långsamt tar orden slut.
Och då, när det är som mörkast och tystast och märkligast, händer någonting. För när mörkret lutar sig som tyngst över oss sjunger Jocke Berg i högtalarna: Ensamheten, Ensamheten, hårt mot hårt mot Ensamheten.
Och vi hör oss själva vrålsjunga med och jag möter en blick i backspegeln. Min blicks syster.
Och jag inser att vi må vara vilsna och ensamma mitt i mörkret men det är ok. För vi är fan inte ensamma om att vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar